Andras lycka

Vart än blicken vänds så syns barnvagnar och gravidmagar. De går inte längre långt mellan varje ny bekant eller vän som blir gravid. Jag har haft några i min närhet att kunna prata om ofrivillig barnlöshet med, som själva hållt på med utredningar och behandlingar (och som alla nu blivit gravida, grattis!). Alla de tyckte de var jobbigt att behöva höra om ytterligt en bekant som blivit gravid. De kände orättvisa och frustration över att de aldrig lyckades. Jag har aldrig riktigt känt så, inte än kanske ska tilläggas? Jag är glad över alla som slipper genomgång samma sak som vi. Jag är glad över att få umgås med de barn som finns i min närhet.

Jag är dock rädd över att de känslorna även kommer drabba mig. Jag vill fortsätta vara glad för alla andras skull. Deras lyckas har inte med våran otur att gör. Men jag förstår samtidigt de personerna som känner så. Kan erkännas att jag tycker de är orättvist att personer som inte har ordning i sina liv, som knappt kan ta hand om sig själva kan skaffa barn utan vidare, utan att de var meningen. När socialen blir inkopplad och barnen far illa -  när de samtidigt sitter andra som inget hellre vill än bilda familj och skaffa barn. De tycker jag är orättvist. Kanske är de första steget till att även tycka att de är orättvist när ens bekanta och vänner har lätt att bli gravida? De som efter oss tar beslutet att skaffa familj men som lyckas innan? De känns inte orimligt att dessa känslor kan komma. Tänk om de dröjer flera år för oss innan vi lycka bli gravida, om vi ens lyckas. Finns då orken kvar till att bli glad för någon annans skull? Jag hoppas ändå att jag kommer att kunna vara det. Förutom att jag äskar att umgås med barn tänker jag på ordspråket "så som man själv vill bli behandlad, behandlar man andra".  När/om vi blir gravida vill jag vara lycklig över det. Jag vill inte att någon ska känna sig obekväm eller tycka att de känns orättvist när jag blir gravid. Jag vill inte behöva hämma mina känslor för nära och kära. Jag tänker så när jag hör om andra som blir gravida. Jag vill inte vara en orsak till att andra inte ska få vara ohämmat lyckliga. Jag hoppas innerligt att de känslan och de tankarna inte kommer försvinna och att vi någon gång kommer att få uppleva samma sak. Antar att de bara att är tiden som kan utvisa svaret på den frågan, hoppas bara inte svaret ligger allt förlångt in i framtiden.